Detta nästan allra första versionen. Återstår att fixa till många formateringar via /rimligt/ verklighetsvärderade ("relevanta") och ändamålsenliga ("adekvata") sådana.
Långversionen av Erik Engdahls tal, torsdag 2025-05-22, om Bengt (och rätt mycket om sig själv) vid minnesstunden efter begdravningsgudstjänsten.
Hej!
Jag heter alltså Erik och är yngste lillebror till Bengt.
Jag kommer att prata en hel del om DRAGHJÄLP. Det har speciell betydelse för mig eftersom jag har mer än vanligt överkänslig kropp, nervsystem och hjära. Jag nämner alla tre eftersom jag tycker hjärnan är övervärderat. T.ex. behövs även kropp för den sociala konstruktionen av medvetande, vilket även Antonio Damasio är inne pp.
P.g.a. av min mer än vmnliga överkänslighet för kropp, nervsystem och hjärna, behöver jag skydda mig genom att nästan alltid vara stadigvarande inne i kommunikationsavstängningsKRAMP.
Ordet "kommunikationsavstängningsKRAMP" är långt och krångligt, och det är lätt hänt att korta av det så att sista morfement "-kramp" inte kommer mer. Det MÅSTE dock vara med eftersom krampen ibland släpper för ett ögonblick. Det sker genom ICKE-GÖRANDE. Då befinner jag mig plötsligt i ÖPPEN KOMMUNIKATON.
I mars 1989, på ett hotellrum i San Francisco, var det ett autistikst centralorakel vid namn Iris Johansson som ledde mig till att kunna släppa krampen. Jag glömmer dock nästan alltid bort att göra det. (Hon själv kommer ihåg att göra det varannan sekund; tränades systematiskt av hennes superkommunikative bondefader.)
Jag har dock släppt kommunikationsKRAMPEN en gång i SKARPT LÄGE, den 2:a maj 1993. Det var i småstaden Abingdon söder om Oxford. Jag hade "lyckats" reta upp den anabolasteroidstörde kroppsbyggaren Aziz. Han blev arg när jag lite bryskt avvisade hans generöst erbjudna massagehjälp.
Detta bemötte han genom att försöka mörda mig. Eftersom han var mycket starkare än mig, behövde jag hantera detta genom MENTALA metoder.
Jag avstyrde mordförsöket genom öppen kommunikation under ungefär femton sekunder. Med ena handen förankrade jag mig i ett dörrhandtag så att han inte skulle dra ner mig. Med resten av kropp, nervsystem och hjärna hade jag övergivit övergivit kommunikationsavstängningskrampen under femton sekunder.
Han stod framför mig och kokade av ilska. Samtidigt gav jag honom ingen förevändigt att triksa med sin ilska och omvandlia den till aggressivitet. Det var verkligen obehagligt att bejaka min rädsloSMÄRTA, hur smärtsamt som helst. Efter dessa femton sekunder hade vi båda landat i ett tillfredstillstånd.
Därefter gick vid till hans kök. Där förklarade jag "Hjälpandes gyllene regel (HGR)" om att inte hjälpa om något icke-efterfrågat. (OBS att det kan vara högst motiverat att bryta mot HGR; det är bra, tycker jag, att ha HGR i bakhuvudet i syfte att undvika hjälpövergrep.)
Jag uppfanna HGR år 1990. Se f.ö. min INRE (Uppgifter om Erik) "Fej(s)an"-profil www.facebook.com/erik.engdahl1 --> Om --> Uppgifter om Erik. Där finns mina favoritcitat, några av dem självcitat, bl.a. ett om HGR.
Nåja!
Jag skulle prata om DRAGHJÄLP.
Till att börja med, TACKAR JAG ER alla här på minnesstunden för den ovärdeliga DRAGHJÄLP jag fick FRÅN ER när vi begravningsgudstjänade Bengt. Då kunde jag verkligen KÄNNA SORGEN efter Bengt.
P.g.a. min mer än vanliga överkänslighet för kropp, nervsystem och hjärna "behöver" jag vanligtvis befinna mig i stadigvarande kommunikationsavstängningsKRAMP. Därigenom behövde jag er DRAGHJÄLP för att verkligen KÄNNA sorgen efter Bengt.
Nåja!
I början av höstterminen 1965 flyttade resten av familjen Engdahls till Falun. (Vår fader Sven hade flyttat före, året innan, för sin lektorstjänst i svenska och svenskmetodig på Folkhögskoleseminariet.)
Då gick jag i 2:an. Med min kommunikationsavstängningsKRAMP förstod de andra barn och jag inte varandra.
Jag kom att antingen bli utfryst eller bli retad. Det var dock sällan som någon slog mig. Jag visade sig vara oväntat stark trots min egentliga fysiska vekhet. Jag mobilerade kraft medelst viljestyrka.
Genom skolåren kom jag att ha enstaka kompisar ända fram till slutet av 2:an på Falu gymnasiet.
Året innan, 1974, hade ABBA vunnit en större internationell musiktävlig i Brigthon. Våren 1974 skulle det bli eurovistionsschlagerfestival i Stockholm. Det var långt innan det började heta "Eurovision".
På den tiden fanns det mycket alternativrörelser i Sverige. Alternativa schlagerfestivaler växte upp som svampar ur jorden. Så ock i Falun.
Läsåret 1974-75 hade Bengt bibliotekspraktik i Falun, på STORA:s bibliotek. Med DRAGHJÄLP från Bengt tog jag mig ut i den sociala miljön, till Falu musikforum.
Där fick jag KOMPISAR som jag fortfarande har aktiv kommunikation med. En av dem, Monica Vestergren, bor sedan länge i Florida.
I samband med presidentval i U.S.A. brukar P1 Morgon några gånger intervjua två svenskamerikaner, en som röstar på demokratisk och en som röstar på republikansk presedentkandidat.
Monica Westergren röstar på demokratisk presidentkandidat och blir som sådan intervjuad.
Nåja!
Det är inte ovanligt att syskon bråkar. Under åren 2000-2005 bråkade jag och Bengt mycket.
Julen 2005 frågade Olof: "Måste ni bråka?". Då svarade jag "Nej, det behöver ni inte alls!". Då SLUTADE vi tvärt bråka och har knappt gjort det sedan dess.
Jag kom att emellanåt välja bort konfliktämnen. Det återkommer jag till.
I synnerhet under Bengts sista månader fick jag återigen värdefull DRAGHJÄLP från Bengt.
Min grundposition ända sedan min tredje dag utanför min moders livmoder är att vara PANISKT RÄDD för att HAMNA I ONÅD.
Nyligen berättade jag för Bengt att jag regelmässigt, p.g.a. detta, fegade ur och inte vågade säga vad jag tycker. Då sa Bengt: "Var inte rädd".
Jag tar fasta på detta och rädslan är borta. Jag kommer väl att få återfall, man kommer aldrig att glömma bort att jag varit utan rädslan och kommer att kunna hitta tillbks efter ett tag.
Under första halvan av 90-talet påbörjade jag min övergång från forskare i kvantkemi till forskare i samhällsvetenskaper och socialpsykologi. Jag utarbetade en vetenskaplig metod som jag kallar avdogmatiering. Via den kan de vetenskapliga teorierna om mänskligt ageranden och ideologierna förpassaas till den enligt mig rättmätiga platsen: I graven, i tacksamt minne bevarad.
Emellertid åkte jag i mitten av 90-talet in i SKRIVKRAMP. Skivkrampen är IHÅLLANDE, men några gånger har jag tillfälligt brytit den. Dessa undantag finns redovisade på min webbplats med adressen...
www.erikengdahl.se
Där har jag f.ö. gjort en underwebbplats om Bengt. Den har kortadressen...
erikengdahl.se/bengt
På underwebbplatsen kommer att finnas en LÅNGVERSION(&) av det tal jag nu håller. Har fått direktiv från Olle att nu här på minnesstunden inte bli långrandig, ung. fem minuter.
(&) Det är långversionen som ni är inne i.
För någon månad sedan berättade jag för Bengt att jag fått ett TRÄNINGSPROGRAM från nyss nämnda autististika centralorakel Iris Johansson för att bryta skrivkrampen. Det kräver oförutsägbart lång tid, antagligen daglig träning en halvtimme, efter min antilönnfethetsvandring 45 min. på morgonen, under minst ett halvår.
Har ännu inte alls tagit itu med träningsprogrammet för att bryta skrivkrampen.
Berättade för Bengt om träningsprogrammet. Bengt frågade ut mig om vad ett skrivkrampsbrott skulle leda till.
Jag berättade att jag har mycket oskrivet att att skriva. Mycket härör från min nästan ständigt pågående AKTIONSFORSKNING. Där går jag in med min egen persion som deltagande observatör eller observerande deltagare. Då samlar jag in material för min forskning där jag använder mig av min vetenskapliga metod avdogmatisering.
Bengt gav mig tillåtelse, fick DRAGHJÄLP, att bryta skrivkrampen. F.n. känns det inte som jag har skrivkramp. Kommer dock att få återfall, men kommer inte glömma att jag levt i avsaknad av skrivkramp. Det är realistiskt att jag då drar igång ovan nämnda träningsprogram för att bryta skrivkrampen.
Nåja!
När jag och Bengt knappast bråkat sedan julen 2005 har jag ibland valt bort konfliktämnen.
I den yttersta av tiden tillsammans med Bengt, under de senaste månaderna, har jag i social växelverkan med Beng, väckt upp minnen av sådana under-mattan-sopade konfliker.
Då har jag ibland erfarit ursinne. Dessa oförrätter har jag på egen hand försonat mig mig.
Två av de uppväckta minnen dök upp som svarta svanar och då gjorde jag verkliga utbrott mot Bengt.
"Svarta svanar" är ett begrepp inom vetenskapsteori. De handlar om oväntade fenomen som är OMÖJLIGA att FÖRUTSE. ALLA VISSTE att alla svanar är vita ända tills någon faktikst upptäckte svarta svanar någonstans vid Australien.
Via de nyss nämnda verkliga utbrotten fick jag ovärdelig DRAGHJÄLP från Bengt att det INTE är FARLIGT att bråka.
Man kan ju bli sams igen, effektivast och fullständigt genom att bejaka motsvarande ilskeSMÄRTA. Sådan hade jag ju lärt mig att KÄNNA, genom att lösa upp den stadigvarande kommunikationsavstängningsKRAMPEN, på det där hotellrummet i San Fransisco med hjälp av det autistiska centraloraklet Iris Johansson.
Följakligen har jag via Bengt övergivit min grundposition att vara panisk rädd för att hamna i onåd, i alla fall i ett första varvet. Jag kommer väl att återfalla ibland, men kommer aldrig glömma att jag varit utan denna rädsla.
Några dagar innan Bengt dog gjorde jag ett blixtutflykt till Östersund. Steg av vid Sundsvall Västra för att gå upp till palliativa avdelningen.
Då lämnade Olof mig ensam med Bengt ett tag och då passade vi på att överge vår allra sista konflikt. Denna konflikt hade jag inte tänkt på.
* * * **SLUT** * * *