[Webbplats för Erik Engdahl]]
Denna webbsida har adressen https://www.erikengdahl.se/bengt.engdahl.1950-08-11--24-28/jamtlands.html
Detta är en allra första version. Återstår att rätta de stavfel som uppkommit p.g.a. ofullkomlig OCR:ning. Formateringen ska förbättras och de två bilderna kommer att hamna på rimliga platser.
<![CDATA[
Jämtlands fjällbibliotek
- en dagdröm
av
Bengt Engdahl
Någon fick en idé: ”Det
lånas ut böcker på arbetsplat-
ser och i bostadsområden, på
sjukhus och regementen. på
fartyg och i förskolor. På srart
sagt varenda nisch i samhället
står böcker och väntar på sina
jäsare. Borde inte vi jämtar ta
vår del av ansvaret och fylla de
vita fläckarna på Sverigekar-
tan med böcker? Varje som-
mar och vinter kommer hela
tågsätt med fjällvandrare som
säkert skulle uppskatta en god
bok mellan dagsetapperna”
Och så vidare.
Mediaanslag
Man nappade! Den organi-
satoriska kvarnen drogs igång.
Länsbiblioteket, berörda kom-
munbibliotek, Svenska Turist-
föreningen. Naturvårdsverket
samt samebyarna i det aktuella
området träffades och för-
handlade sig fram till former,
omfattning, mål och inrikt.
ning. Kontakt togs med Kiru-
na som hade erfarenhet av de-
positionsverksamhet vid Keb-
nekajse fjällstation. Pengar
kom fram och så återstod bara
en person villig att åta sig job-
| bet. Eftersom det råkade vara
jag som kläckt idén föll det sig
naturligt att tillfråga mig. Jag
hade suttit instängd med klipp-
samlingarna ett halvår så jag
accepterade omedelbart. Det
första jag gjorde var att anmä-
Ia mig till Friluftsfrämjandets
studiecirkel i fjällvett, som jag
enligt beslut fick delta i på be
tald arbetstid.
Kartonger
Arbetet påminde om att
organisera en bokbussverk-
samhet. Dels skulle en tur läg-
gas upp, dels fanns det ett be-
stämt mediaanslag att köpa
böcker för. Jag läste en utred-
ning som länsstyrelsen hade
gjort som visade besöksfre-
kvens vid de olika stationerna
och stugorna, vilken riktning
som merparten av fjällvand-
rarna Törde sig mellan statio-
nerna etc, etc. Jag kom fram
till att de större stationerna
borde få större bokdepositio-
ner medan de mindre stugorna
borde få mindre.
Mediaanslaget var raskt för-
brukat. Det räckte till sådär
250 volymer. Böcker om fjäll,
natur, fauna. flora, friluftsliv,
samer, men också en del skön-
litteratur (”'om man blir insnö-
ad”). Böckerna märktes med
etiketten ”Jämtlands fjällbib-
liotek” varpå de plastades. I
stället för kort och ficka för-
sågs böckerna med ett statis-
tikblad där låntagaren anmo-
dades markera med ett streck
när boken lånades,
Ryggsäck
Vi hade planerat projektet
tidsmässigt så att despostioner-
na skuile ut i stugorna innan
vinrersasongen dofjaue på ar
var. Dels skulle det vara enkla-
se att transportera böckerna
på vintern, dels skulle en ut-
värdering av projektet bli mer
entydig om vi hade hela sä- = -
söonger att jobba med.
"Vintersäsongen beräknades
börja 1:a mars, och en morgon
i mitten av februari var vi äntli-
gen på väg. Axel på fritidskon-
toret och jag. Det hade varit
en del diskussion, men till sist
gav dom med sig och jag fick
låna snöskoter och skoterkälke
på några dagar. Alla förbere-
delser var klara: Bak i combin
fanns depositionerna, ordent-
ligt fördelade på kartonger
med respektive destinationsort
textad i tusch utanpå, ryggsäck
packad för alla eventualiteter,
skidor, proviant, bensindun-
kar; på släpvagnen skoter och
skoterkälke. Alltsammans var
med. Jag såg verkligen fram
mot de kommande dagarnas
arbete. Arbete var förresten
för mycket sagt, några dagars
betald fjällvistelse var det rätta
ordet.
Skotern
Så var vi framme i Vålåda-
len. ”Jaha, kan du sköta den
här maskinen nu då?” sa Axel
när vi fått ner prylarna på
backen. ”Du vet väl att folk
kör ihjäl sig på skoter varje
vinter”. ”För faen”, sa jag.
Axel försvann in på turiststa-
tionen i nåt ärende. Jag gjorde
en lov runt skotern och undra-
de hur sjutton -man fick igång
åbäket. Var det en kick som på
en vanlig skoter? Var det kan-
ske som på en gammal utom-
bordare, eller var det elektrisk
startmotor så att man bara be-
hövde vrida om en nyckel? Jag
kom aldrig till klarhet i frågan
för i nästa ögonblick var Axel
tillbaka vilt hojtande. ”Sån tur
att du inte redan gett dig av”,
flämtade han, ”dom har ringt
från kontoret, det är snö på
gång och vi måste hålla mo-
tionsspåren öppna”.
Pulka
"Ja vaddådå?" sa jag.
”Vaddådå”, härmade Axel.
”Det är det vi har skotern till.
Preparera = spåren = alltså”.
”Men”, sa jag, men här hjälp-
te inte men. Typiskt också,
denna eviga kamp mellan
idrott och kultur, där kulturen
alltid drog de kortaste strået.
Vad gör man? Jag hjälpte Axel
upp med skotern och kälken
på släpvagnen igen. Under ti-
den fattade jag mitt beslut. Jag
skulle klara det här jobbet ut-
an tekniska hjälpmedel! ”Du
är inte klok, men du gör för-
1 stås som du vill”, sa Axel och
la in en växel. Kvar på parke-
ringsplatsen i Vålådalen stod
åtta kartonger med böcker,
ryggsäcken och skidorna. Jag
gick in på turiststationen och
förklarade situationen. Det
gick bra att tillfälligt stuva in
kartongerna i ett förråd i källa-
ren. Jag bar ner alla utom två,
de som innehöll depositioner-
na till Vålåstugan och nya Gå-
senstugan. Dom kunde bli la-
gom i en första etapp. I turis-
taffären hyrde jag en pulka.
”Skriv upp det på kommun”,
sa jag bistert, och faktiskt om
dom inte gjorde det! För egna
pengar köpte jag en choklad-
kaka.
Björkskogen
Så bar det av. Det var en
härlig vinterdag. Föret var fin-
fint. Tio grader kallt, molnfritt
och vindstilla. Det här borde
man göra oftare, tänkte jag.
Tyngden av pulkan kändes
knappt. Jag la kilometer efter
kilometer bakom mig, över
bottenfrusna myrar, genom
granskog, över isbelagda åar
och bäckar. Domherrar och si-
densvansar hälsade mig med
sin glada rop. I söder och väst-
er reste sig kalfjället över den
glesnande skogen.
Det började bära uppför.
Det var ett elände med plast-
belagen på skidorna. Dom var
omöjliga att valla. Så fort jag
trott mig fått fäste med ena
skidan och flyttade över tyng-
den dit släppte fästet och jag
gled tillbaka någon meter, vilt
sprattlande med bägge benen.
Pulkan gjorde det inte precis
lättare, den kändes som ett le-
vande väsen som gjorde sitt
bästa för att hålla mig kvar
därnere i skogslandet. En hä-
disk tanke for genom mitt hu-
vud: Det är som om böckerna
inte vill upp på fjället! Jag tog i
med förnyade krafter. Stavar-
na bågnade som spön under
desperata öringar, knogarna
vitnade, svetten rann i ström-
mar nedför ansikte och rygg.
Meter för meter stretade jag
uppför, genom björkskogen,
upp på kalfjället, och många
timmar senare, förbi av ut-
mattning, såg jag äntligen Vå-
låstugans konturer avteckna
sig i den tilltagande skymning-
en.
Folianter
Tidigt följande morgon var
jag på benen igen. Till Gåsen
var det bara 16 km. bra, det
var några kilometer kortare än
gårdagens etapp. Pulkan var
betydligt lättare nu, jag hade
ju lämnat kvar böckerna till
Vålåstugan, fördelat dem rätt- = ;
vist på de bägge självhushål-
Ien. Dessutom hade jag tjuv-
startat litet på Gåsens kartong,
jag hade plockat ur ett par
tunga folianter av Edvin Nils-
son. Vis av gårdagens veder-
mödor hade jag också lagt på
ett extra tjockt lager valla un-
der trampet. (Kartan visade
att det skulle bli lika mycket
stigning i dag).
Halvvägs till Gåsen fanns
några små sjöar och där låg
också en olåst renvaktarstuga.
Det var en bra plats att fika på.
Jag spände ifrån mig pulkan
och skidorna. Rykande varm
choklad och tunnbröd med
rökt renbog. Detta var livet.
Jag var säkert den enda männi-
skan på flera kvadratmil. Där-
uppe strålade Moder sol ner
från en klarblå himmel, på
fjället låg snön vit som nyvis-
pad grädde, Det riktigt värkte
i ögonen när jag sköt upp gla-
ciärglasögonen i pannan.
Olyckskorp
När jag gjorde fast pulkan i
selen igen grep en vindpust tag
i min halsduk och snodde den
ett extra varv runt halsen. Från
en sten i närheten flög en korp
upp och kraxade olycksbådan-
de. ”Tyst på dig olyckskorp”,
sa jag vänligt men bestämt,
men korpen kraxade ytterliga-
re ett par gånger ovanför mitt
huvud innan den flaxade iväg.
Åtta kiuometer kvar. Det
skulle väl ta några timmar. Le-
den gick nu uppför ett pass
med fjäll på båda sidor. Det
! hade börjat blåsa lite grann.
Eftersom det var motvind
skulle det kanske ta någon tim-
me extra. Solen sken inte hel-
ler så starkt längre. Det låg ett
slags dis i luften. En och annan
snöflinga kom singlande. Runt
solen hade nu ett par egen-
domliga cirklar bildats. En
stund senare var det en hei del
snö i luften och det blåste lite
mer också för den delen. Det
började faktiskt kännas kallt.
Det var väl den så kallade ky-
leffekten. Jag snörde upp pul-
kan och tog fram 'dunjackan
och termobrallorna ur Tygg-
säcken. Sådärja, frysa skulle
man inte behöva. När jag var
klar att fortsätta märkte jag att
det blåste rätt ordentligt. Det
var faktiskt ganska svårt att ta
sig fram. Sikten var heller inte
vad den varit. Snön kom nu
rakt framifrån, och jag såg inte
längre än ett par kryss vare sig
framåt eller bakåt.
Stormen
Kunde det var storm på
gång? Nyss som det varit så
fint? Jag kämpade vidare, för- '
bi några kryss, sen kom jag in-
te länge. Jag kunde förbanne
mig inte röra mig ett Stavtag
iramat! Daremot hade jag tullt
sjå att inte blåsa omkull. Det
tjöt och dånade. Snön skar in
som nålar i kinderna. Det var
som i en dokumentärfilm om
Andrée. Inte ens det närmsta
krysset syntes längre. Allt var
vitt, I det här läget var det nog
säkrast att ta det säkra för det
osäkra och bokstavligt talt
vända kappan efter vinden.
Jag vände mig om, tog ett tag
med stavarna, och oj, vad det
gick undan. Vinden grep tag i
mig och jag formligen slung-
ades utför fjället. Jag for utför
fjällsluttningen i samma has-
tighet som snön i luften — det
kunde bara betyda en sak: Jag.
rörde mig med vindens hastig-
het. Jag gjorde en enkel räkne-
operation: Om det blåste låt
såga 20 sekundmeter, då borde
min hastighet vara... kallsvet-
ten Bröt fram... 72 km/tim-
men. Detta kunde aldrig sluta
väl. Och inte såg jag något hel-
Ier, allt var som mjölk framför
mig,
Svimmade
Men vad var detta? Någon-
ting mörkt skymtade ett ögon-
blick därframme! Och i samma
sekund körde jag rätt in i ren-
vaktarstugan jag nyss rastat
vid. Skidorna splittrades som
tändstickor; själv kastades jag
åt sidan och landade på en
sten. Men jag slog mig inte,
jag svimmade inte ens! Det var
dunjackan som räddat mig!
den gamla hederliga dunjack-
an. Man blir ju som en Miche-
lingubbe i en dunjacka, en ef-
fektiv stötdämpare. Uffe Lun-
dell låter en av sina hjältar räd-
das till livet av en dunpaj, och
nu var det bevisat: En dun-
jacka är en dyr men dock liv-
försäkring.
Snabbt lösgjorde jag mig
från pulkan och bar in den i
renvaktarstugan.
Kaminen
Tredje dagen. Annu visade
stormen inga tecken på att
mattas. Den frystorkade ma-
ten, tunnbrödet, renbogen,
blåbärssoppan, chokladen,
kaffe, T-spriten — allt var slut.
Jag var utsvulten, utvakad och
frös som en hund. Bokdeposi-
tionen till Gåsenstugan var
också slut. Någon ved hade
förstås inte-funnits i renvak-
tarstugan och det enda som
återstått att stoppa i kaminen
var böckerna som jag släpat
hela vägen hitupp. Vinter- re-
spektive sommarutrustning för
friluftsliv. Naturlära för fjäll-
folk, Fjällfloran, Skriet från
vildmarken. I Marsfjällets
skugga — alltsammans hade
jag pulat in i kaminen. Och in-
te hade de gett särskilt mycket
värme heller; med de våldsam-
ma vindstyrkorna utanför stu-
gan hade det blivit ett sä kraf-
tigt drag i kaminen att böcker-
na förvandlats till sotflagor i
samma ögonblick jag stack in
dem. Till sot och aska hade
böckerna blivit, men även till
toapapper. (Toalettpapper ha-
de visat sig vara den enda de- '
talj som fattades i min i övrigt
exemplariskt packade rygg:
säck Serien ”En bok för alla”
visade sig bäst lämpad för det-
ta ändamål, tryckt på poröst
papper som den var.
Och där jag satt i renvak-
tarstugan på tredje dagen med
snö och vind tjutande om knu-
tarna (ett under att skjulet inte
blåste bort men det hade för-
stås stått där i mannaminne
överlevande långt värre busvä-
der än detta), når jag satt där
hopkurad på en av de fyra brit-
sarna, darrande av köld trots
dunjacka och termobrallor,
pälsfibervantar och mössa, in-
svept i sovsäcken, med hung-
ern gnagande som en råtta i
magen — då äntligen kom
ögonblicket av klarsyn. Hela |
det här projektet var åt sko-
gen, varenda volym i ”Fjäll-
biblioteket” skulle gå samma
öde till mötes som böckerna i
Gåsendepositionen nyss gjort:
Användas till bränsle och to-
apapper av frusna och vilsna
fjällvandrare. Och kanske vik-
tigast av allt: Varför gick man
överhuvudtaget på tur i fjäl-
en? För naturupplevelsen,
den fysiska utmaningen, för att
känna sin egen litenhet och allt
det där, definitivt inte för att
läsa böcker, sen spelade det in
gen roll hur hängiven låntaga-
re man var hemma i stan! Jag
beslöte att hoppa av från den
här dödfödda satsningen ome-
delbart jag kom tillbaka till ci-
vilisationen. Om jag någonsin
kom tillbaka, vill säga.
Sedan mätte jag ha slumrat
till, med frid i sinnet? för nästa
gång jag öppnade ögonen var
stugan full av suddiga figurer i
pösiga overaller. Fjällrädd- |
ningen hade till sist kommit för |
att rädda mig. j
Det återstår inte mycket att
berätta. Den del av ”Fjällbib-
lioteket” som blivit kvär i Vä
lådalen bereddes några dagar
senare plats i en helikoptert-
transport till Sylstationen, där
kartongerna i väntan på att
biblioteket kunde få loss nå-
gon att slutföra distributionen
skulle förvaras i en tom för-
rådslokal. Men ännu var inte
prövningarnas tid förbi. Mor-
gonen till den 23 februari över- "
hbettades en värmeslinga i Syl-
stationens pampiga — huvud-
byggnad, byråkratiska rutiner
försenade — släckningsarbetet
och pärlan bland STF:s fjäll
stationer brann ner till grund-
en. Därmed återstod äv den
ursprungliga boksamlingen en-
dast den deposition jag lämnat
i Vålåstugan. Med tanke på
”Fjällbibliotekets” = dittillsva-
rande snabba halveringstid
skulle det förvåna mig mycket
om en enda volym fanns kvar
vid vintersäsongens slut
* * * **SLUT** * * *]]></plaintext></body></div>