Syftet med min uppsats är att undersöka vänsterorganisationerna
KFML/SKP, KFML(r)/KPML(r) och Förbundet Kommunist (FK). Jag har valt
dessa tre organisationer för att de bildades under samma period och
var alla maoistiska organisationer i någon mening. Mitt syfte är
att undersöka ifall de ideologiska skillnaderna, utifrån ett
innifrånperspektiv, motiverade upprätthållandet av tre
olika organisationer. Mer konkret: var de ideologiska skillnaderna tillräckligt
stora för att en övertygad organisationsmedlem inte skulle kunna
gå med i en annan utan att ändra åsikt i en central fråga?
[Tillbaka till innehållsförteckning.]
[Upp ett steg.]
Den andra frågeställningen delas in i mindre, mer precisa frågeställningar, nämligen: Hur såg organisationerna på Stalin och Sovjet under Stalins ledarskap? Hur såg de på Sovjets ledare efter Stalins död? Hur såg de på Sovjet efter Stalins död? Hur såg de på Kina? Hur såg de på Mao och maoismen? Hur såg de på kulturevolutionen?
Varför har jag då valt dessa frågeställningar? Den första frågeställningen motiveras av att det är helt grundläggande för marxister att betrakta samhällets klasser och kampen dem emellan som det primära i samhället. Valet av frågeställningen grundas på antagandet att kommunistpartiers klassanalys är av överordnad betydelse och ger vägledning i sakfrågor.
Den andra frågeställningen motiveras främst av situationen i den världskommunistiska rörelsen. När dessa partier bildades fanns det flera sprickor och olika ideologiska inriktningar i rörelsen. Det kan
alltså antas att synen på de socialistiska länderna
och deras ledare gav utslag på organisationsideologin. Dessutom besvarar
synen på de olika socialistiska länderna delvis vad det var
för socialism som de olika organisationerna förespråkade.
[Tillbaka till innehållsförteckning.]
[Upp ett steg.]
[Tillbaka till innehållsförteckning.] [Upp ett steg.]
[Tillbaka till innehållsförteckning.] [Upp ett steg.]
[Tillbaka till innehållsförteckning.] [Upp ett steg.]
På Kominterns 7:e kongress reviderades synen på världsläget.
Bekämpandet av fascismen framhölls som den för dagen viktigaste
uppgiften, och Komintern tog klar ställning för ett försvarande
av den borgerliga demokratin gentemot fascismen. Även taktiken ändrades.
Kommunisterna skulle nu samarbeta med alla som var villiga att bekämpa
fascismen. Denna period går under namnet folkfrontsperioden.
[Tillbaka till innehållsförteckning.]
[Upp ett steg.]
1949 anslöt sig Kina till socialismen under ledning av kommunistpartiets ordförande Mao Zedong.
Maos marxism skilde sig något från Sovjetversionen. Mao ansåg att bönderna i ett underutvecklat land som Kina var fullt kapabla att genomföra en revolution i samarbete med en liten arbetarklass.
Vid det sovjetiska kommunistpartiets 20:e partikongressen 1956 gick Palmirio Togliatti, partiledare för Italiens kommunistiska parti PCI, emot Moskva. Togliatti hävdade de kommunistiska partiernas rätt till självständighet gentemot Moskva.
På samma partikongress lanserade Sovjets partisekreterare Nikita Chrusjtjov nya riktlinjer för rörelsen. Han uttalade otvetydigt stöd för fredlig samexistens mellan socialistiska och kapitalistiska länder. Enbart på ett ideologiskt plan skulle meningsskiljaktigheterna ses som oförsonliga. Socialismens seger i den fredliga tävlingen sågs säkrad.
Tidigare hade världen delats in i två läger. Nu gavs ett erkännande till neutrala stater som erhöll statusen av att vara för freden och därmed anhängare till det socialistiska lägret.
Chrusjtjov sade också att socialismen var möjlig att nå med fredliga medel och förordade samarbete med socialdemokratin utan taktiska baktankar.
Två år senare kom Kina och Albanien att ställas emot Chrusjtjovs teser. Kinas kommunistiska parti krävde bland annat ett fasthållande vid den ortodoxa Komintern-linjen som utgick från en revolution med våldsamma inslag.
1966 iscensatte Mao den s k kulturrevolutionen, som gav Mao ryktbarhet
hos vänsterradikala världen över. Mao såg då
socialismen som en tid full av spänningar. Revolutionen garanterade
ingenting, om man inte var på vakt kunde kapitalismen återinföras.
Mao vände sig mot flera ledande personer inom partiet, bl a Liu Shaoqi
och Deng Xiaoping, och anklagade dessa för att vara "ett gäng
kontrarevolutionära revisionister som avsåg att gripa makten
och förvandla proletariatets diktatur till borgerskapets diktatur."
Rödgardisterna, d v s Maos anhängare, angrep främst personer
i ledande ställning i det kineskisiska samhället men även
gamla kulturminnen, som sades representera gamla tiders borgerliga tankesätt.
[Tillbaka till innehållsförteckning.]
[Upp ett steg.]
Nyvänstern var intimt förknippad med denna tidsanda. Konsumtionssamhället ifrågasattes och kapitalismen underkändes för att den sades förneka människans värdighet. Nyvänstern engagerade sig för tredje världen och misstrodde ledarskap, statsmakt och byråkrati. I Sverige uttrycktes nyvänsterns idéer främst i tidningen Zenit, och gav upphov till organisationerna Förbundet Vänster och Socialistiska Förbundet. I Norge och Danmark gav denna strömning upphov till skapandet av två socialistiska folkpartier, vilka var icke-kommunistiska partier till vänster om socialdemokratin. Dessa nybildade partier erhöll valframgångar på sextiotalet.
Under mitten av 60-talet fick nyvänsterströmningar visst fotfäste inom Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet). 1964 valdes en ny partiledningen till Sveriges Kommunistiska Parti. Den nytillträdde partiledaren CH Hermansson kan sägas företräda modernisterna inom partiet. Enligt Kent Lindkvist företrädde modernisterna i sin tur en "modifierad och utslätad nyvänsterideologi". Namnbytet 1967 då partiet antog namnet Vänsterpartiet Kommunisterna kan ses som ett försök att fånga upp dessa stämningar och närma sig det folksocialistiska framgångskonceptet i Danmark och Norge. 1968 ingick Vänsterpartiet Kommunisterna valallians med Socialistiska Förbundet.
Nyvänsterns inflytelserika dagar inom vänsterorganisationerna
var emellertid räknade. Det socialistiskt orienterade förbundet
Clarté, som åter fått stigande medlemstal under 60-talet,
rymde både nyvänster och maoistiska marxist-leninister. På
förbundskongressen 1966 vann marxist-leninisterna en förkrossande
seger över nyvänstern. 1968 orienterade sig VPK mot en mer nyleninistisk
riktning. I övriga delar av Västeuropa gick vänstern en
liknande utveckling till mötes.
[Tillbaka till innehållsförteckning.]
[Upp ett steg.]
Sveriges Kommunistiska Partis namnbyte och nya partiprogram på 1967 års kongress retade vänsteroppositionen. Tillsammans med maoistiska marxist-leninister i Clarté och DFFG bildade den förbundet KFML, Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna. KFML såg VPK som ett oförargligt stödparti till socialdemokratin som upphört att vara ett revolutionärt parti.
1968 skakades KFML och DFFG av en vänsterfraktion som fått namnet rebellrörelsen. Den extremt Maoorienterade rebellrörelsen blev dock kortvarig och ebbade snabbt ut.
Åren 1969-70 förekom betydande strejker i Sverige, bland annat gruvarbetarstrejken. Samtidigt hade det inom KFML växt fram en opposition kring muraren Frank Baude. Oppositionen var missnöjd med att KFML inte visat tillräcklig initiativförmåga vad det gällde strejkerna i landet; de var missnöjda med förbundet intresserat sig mer för valfrågor än för en verkligt revolutionär politik; och de misstrodde ledningens förmåga att leda förbundet. 1970 bröt sig oppositionen ut och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna Revolutionärerna, KFML(r) . I utbrytningen fick KFML(r) med sig större delen av KFLM:s medlemmar i västra Sverige. Frank Baude förblev partiet ledare fram till 1999.
I slutet av 60-talet på påverkades Vänsterns Ungdomsförbund, VUF, mot marxist-leninistiska åsikter, som en följd av KFML:s framgångar. VUF kritiserade moderpartiet för att ha agerat "revisionistiskt" under just samma gruvarbetarstrejk som påskyndade KFML:s splittring. Samtidigt höll VUF på att splittras innefrån till följd av hård interndebatt och uteslutningar. En splittring 1970 ledde till bildandet av två nya organisationer: Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) och Förbundet Kommunist (FK). FK bildades med föresatsen att separera maoismen från stalinismen, framhålla marxismens vetenskapliga karaktär, undvika högeropportunism och skapa en revolutionär strategi fristående från kommunistiska traditioner.
Vid årsskiftet 1972/73 antog KFML namnet Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Vid årsskiftet 1977/78 antog KFML(r) namnet Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna Revolutionärerna, KPML(r).
För enkelhetens skull kommer jag i fortsättningen att referera
till KFML/SKP som SKP och KFML(r)/KPML(r) som KFML(r).
[Tillbaka till innehållsförteckning.]
[Upp ett steg.]
"...i det kapitalistiska samhället finns endast tre klasser, tre huvudkrafter i vilka varje kapitalistiskt land uppdelas: bourgeoisin och proletariatet som de båda huvudklasserna och mellan dem som en särskilt klass småbourgeoisin."
Småborgaren definieras som någon som "äger produktionsmedel och kapital i liten omfattning". Småborgaren strävar efter att utvinna mer mervärde ur arbetarna för att på så sätt ta sig en plats i bourgeoisin, men pressas ständigt tillbaka "genom storproduktionens utbredning för att särskilt under kriserna ruineras och slungas ned i proletariatet." Om småborgarnas politiska ambitioner sägs det:"I den mån småborgaren kämpar för sin klass´ intressen för han en reaktionär kamp, försöker han vrida historiens hjul tillbaka mot småproduktionens förgångna med dess outvecklade klasskamp och patriarkaliska förhållande mellan utsugare och utsugna. Det mest exakta uttrycket för småbourgeoisins politiska strävanden är dess önskan att reformera kapitalismen, att göra den angenäm för småborgarna. (...) Om småborgaren är revolutionär, så är han det med hänsyn till sin förestående övergång till proletariatet. Då försvarar han inte sina nuvarande utan sina framtida intressen".
Även tjänstemännen måste räknas till den icke-revolutionära småborgerligheten:
"Tillväxten av profitmassan gör det möjligt för bourgeoisin att hålla sig med en växande kår avlönade tjänstemän vilka utgör ett mellanskikt mellan bourgeoisin och proletariatet. De ökar säkerheten för bourgeoisin och deras intressen sammanfaller i större eller mindre grad med den direkt utsugande klassens."
I partiprogrammet från 1977 förekommer en mer positiv inställning till mellanskikten och tjänstemännen:"Stora delar av dessa skikt [mellanskikten och tjänstemännen] drabbas av kapitalismens anarki och förfall och pressas tillbaka ekonomiskt under krisen. I den slutgiltiga analysen har de intresse av socialismens seger. (...) Vid arbetarklassens sida, ledda av en stark och självständig proletär rörelse, kan också samhällets mellankrafter finna en progressiv lösning på de problem de ställs inför av kapitalismen.". Men partiprogrammet knyter också an till den äldre analysen och höjer ett varnande finger för att sätta alltför stor tillit till mellanskiktens progressivitet:
"...samtidigt är de med ekonomiska, politiska och ideologiska band av varierande styrka knutna till det rådande systemet. Detta grundlägger deras vacklan mellan socialism och kapitalism, mellan arbetarklass och bourgeoisi.
Det kommunistiska partiet bekämpar reaktionära och småborgerligt utopiska inslag i de vacklande mellankrafternas politiska och ekonomiska strävanden."
KFML:r sätter sitt revolutionära hopp till arbetarklassen.
"Endast proletariatet är en konsekvent revolutionär klass", slås
det fast. "Den är socialismens bärare och revolutionens huvudkraft
i Sverige."Och: "Arbetarklassen är den starkaste klass historien någonsin
skådat."
[Tillbaka till innehållsförteckning.]
[Upp ett steg.]
SKP:s syn på tjänstemännen skiljer sig stort från KFML(r) och FK:s ståndpunkt. SKP räknar nämligen stora delar av tjänstemannaskiktet till just arbetarklassen.
"Till arbetarklassen hör också en stor del av tjänstemännen som blir en allt större och viktigare grupp. I toppskiktet finns en klick som är helt lierad med monopolkapitalet och som har aktieposter och skyhöga löner. Men den stora gruppen tjänstemän är vanliga lönearbetare, som säljer sin arbetskraft och som har löner som i stort sett är desamma som arbetarnas. De drabbas också av arbetslöshet och ´strukturrationaliseringar´ precis som arbetarna."
Även SKP:s bedömning av småborgerskapet och mellanskikten skiljer sig markant från KFML(r) och FK:s syn.
Det finns enligt SKP en viss motsättning mellan arbetarklassen och småborgerskapet, eftersom vissa småföretagare strävar efter att växa och bli riktiga kapitalister. "Men dessa motsättningar kan övervinnas genom en riktig politik, ty de är motsättningar inom folket", understryker SKP.
Vidare sägs det:
"Flertalet av småproducenterna är genom priser, avsättning, råvaru- och kapitalförsörjning starkt beroende av monopolkapitalet. Mellangrupperna är i starkt avtagande. Tusentals jordbruk, butiker och småföretag läggs ned årligen och ägarna proletariseras och får samma ställning som arbetare och tjänstemän."
SKP går till och med i polemik mot delar av vänstern i frågan om småborgerskapet.
"Trotskisterna däremot menar att småföretagarna är arbetarklassens fiender. Enligt deras uppfattning skulle vi således vägra att samarbeta med t.ex. Centerns Ungdomsförbund (CUF), eftersom det förespråkar småföretagarnas intressen. En sådan syn kan inte tjäna arbetarklassens kamp. Om vi inte har en riktig syn på mellanskikten kan vi driva dem över på monopolkapitalets sida."
I skriften, "Kort om SKP" från 1976, ges fiskare och bönder en särställning inom småborgerskapet: "Också inom småbourgeoisin, särskilt bland bönder och fiskare, har de första tecknen till en rörelse mot monopolkapitalet, staten och supermakterna förmärkts." Denna välvälliga inställning till dessa två grupper kan ses som ett visst erkännande av Maos teori om den revolutionära bondeklassen.
Om monopolkapitalet står det i grundkursen från 1974: "Monopolkapitalet utgörs av ägarna till storföretagen. De är sammanlagt 0,4% av Sveriges befolkning. Deras allierade är chefstjänstemännen i de stora företagen, de högsta ämbetsmännen i den statliga förvaltningen, polis- och militärledningarna, de högsta politiska ledarna och t o m vissa av topparna inom LO."
KFML summerar sin klassanalys med att säga att 90% av Sveriges
befolkning bör räknas till "folket" mot högst 5% av Sveriges
befolkning som står på monopolkapitalets sida.
[Tillbaka till innehållsförteckning.]
[Upp ett steg.]
Över arbetarklassen i klasshierarkin finns mellanskikten. De definieras som lönearbetare "som med få undantag inte producerar mervärde", d v s de bidrar inte i det stora hela till kapitalisternas vinst. Mellanskikten sägs utgöra drygt 40% av de yrkesverksamma i Sverige och uppges vara en snabbt växande klass.
Arbetarklassen står närmast de lägre mellanskikten och dessa "består framförallt av fotfolket inom handel och sjukvård med tunga eller stressande och enformiga arbetsuppgifter."
Tekniker, socialarbetare, lärare, kontorister, sjuksköterskor och bibliotek- och massmediapersonal sägs vara "en vacklande mellangrupp", vars progressivitet inte utreds fullt ut. Om dem sägs det: "Det gemensamma för dessa grupper är främst de försämrade levnadsvillkoren". Med detta i åtanke borde FK kunna tänka sig och kanske förespråka ett klassammarbete med mellangruppen och arbetarklassen. Men det tilläggs: "många av dem har fortfarande en viss grad av självständighet i arbetet och lever totalt avskilda från den materiella produktionen. Ju mer av kapitalets befälsfunktioner som läggs i ett yrke, desto mer tenderar den yrkesgruppen att slå vakt om det bestående."
Andra delar av mellanskikten - de som sägs ingå i "våldsapparaten" - polis, militär och jurister tjänar definitivt kapitalets intressen tillsammans med professorerna, prästerna, reklammännen, de anställda läkarna och tandläkarna i det högre mellanskiktet.
FK har i princip ingenting emot en klassallians med mellanskikten: "Vägen till allianser - det är att utforma en politik som gör det möjligt att kämpa tillsammans med delar av mellanskiktens och småborgarnas uppknytning till borgarklassen. Fienden är stark - därför gäller det att splittra honom, vinna över de skikt som kan vinnas över och neutralisera andra." Men FK:s inställning till klassallianser skiljer sig ändå tydligt ifrån SKP:s hållning. FK understryker att allianserna bara kan ingås när ett samhälle närmar sig en revolutionär situation. "Delar av mellanskikten och småbourgeoisin kan inte förena sig med arbetarklassen enbart på de omdelbara dagskravens nivå. Det är socialismens närhet som gör de revolutionära allianserna möjliga". Talet om "dagskrav" kan ses som en tydlig markering mot just SKP som i mångt och mycket var ett parti som främst drev utförliga dagskrav.
Den tredje klassen som nämns i FK:s grundsatser från 1973 är småbourgeoisin, som sägs utgöra 15% av den yrkesarbetande befolkningen. Den definieras som "en klass som kan tillägna sig mervärde men som i huvudsak lever av eget arbete." FK tillmäter definitiv inte småborgerligheten någon progressiv roll i samhällsutvecklingen: "Den brukar karaktäriseras av ständig vacklan mellan huvudklasserna och är i allmänhet oförmögen att bli en självständig kraft. I utvecklade kapitalistiska länder har den endast kunnat utgöra en politisk kraft - som bas för massrörelser - i krissituationer, och lutar då åt reaktionära lösningar (t.ex fascismen)."
Så har vi slutligen kapitalistklassen. I snävaste mening
bestod den, enligt FK, av 1-2% av befolkningen, och dominerades av monopolkapitalisterna.
Även "toppskiktet bland kapitalets avlönade funktionärer"
och personer som lever på värdepapper bör räknas dit,
ansåg FK.
[Tillbaka till innehållsförteckning.]
[Upp ett steg.]